En bit utanför Stockholm ligger ett hus med fjorton rum. Ett slags Villa Villekulla, fast inte gult eller glatt. Hit återvänder berättaren, en kvinna som arbetar som tolk i Strasbourg, för att hjälpa sin åldrade mamma. Huset är mammans hela värld, det är hon som fyllt det med allsköns bråte och hon som tronar över dess inneboende, en brokig skara människor som kommer och går.
En gång var berättaren flicka i dessa rum, ensam med en mamma som var i ständig rörelse, som åkte staden runt med sin shoppingvagn och handlade och samlade på hög.
En mamma samlar saker, en dotter samlar minnen och fogar samman en vibrerande vacker och sårig berättelse om hur en människa blir till. Kan man bli människa, riktig människa, utan att ha rörts av sin förälder? frågar hon sig. En gång var vi en enda kropp. Jag, ett kommatecken i henne.
