Franska Indokina, 1931. En ensamstående mor med två nästan vuxna barn. De kämpar för att överleva på sina risodlingar, som ligger alldeles för nära havet. Varje år visar sig skyddsvallarna otillräckliga, vattnet forsar in och ödelägger grödorna. Modern vägrar ge upp kampen, mot havet och mot de korrupta franska kolonialmyndigheterna. Men när hon inser att barnen, Suzanne, 16, och Joseph, 20, kommer att överge henne, överväger hon att ta till drastiska åtgärder.
En fördämning mot Stilla havet brukar kallas grundstenen i Marguerite Duras fiktionsvärld. Här berättar hon för första gången om sin uppväxt i franska Indokina. Om misären och rasismen, men också om den första sexualitetens maktkamper och våldsamt förvandlande kraft. Den barndomsvärld som Duras skulle återkomma till i hela sitt författarskap möter här sin allra första färdiga gestaltning.
