I tre personliga betraktelser rapporterar Aris Fioretos om hur den starka förnimmelse av närvaro, som en kropp nedsänkt i vatten ger upphov till, omsätts i litteratur. Han talar om åtrån som texters villkor, undersöker hungern som fordrande erfarenhet och utreder elektricitet darrningar, dallrande som ett sätt att vara både i och utom sig själv.
Klartänkt och inkännande mediterar Fioretos över litteraturens anatomiska hemligheter. Vad gör en text angelägen, känslig, koncis? Går det att som författare ofreda universum utan att mäta sig med gudar? Och hur göra för att orden skall kännas som kött gör? Solar plexus är ett lika livfullt som originellt försvarstal för en litteratur som känns på riktigt.
»Jag tänkte med största tacksamhet att så länge det finns badkar lönar det sig att leva. Ett bad och en cigarett.«
