Vissa skickliga författare är lika skickliga läsare. En sådan är Peter Englund, och den självklara konsekvensen har varit att kombinera de båda förmågorna i rollen som kritiker.
I Paradoxmaskinen får du ett urval av Englunds främsta kritik från 1990 och framåt. Här passerar så olika personer som Caravaggio, Ulf Lundell och Donald Trump, så olika ämnen som holländska guldåldern, kalla kriget och lekens roll i kulturen, så olika frågor som USA:s invasion av Irak, bröstens historia och den moderna terrorismens natur.
Här utlovas varje historieintresserad lika många som varierade lärdomar, men mer än så: här lär vi oss en hel del om vad historia är och kan vara, liksom vad som utmärker den goda kritiken. Slutligen kan boken också säga något om hur historieämnet och kritiken utvecklats under det trettioårsspann som Englunds texter omfattar.
