Det finns en frihet, en lättnad, i att bli äldre. En lättnad från ett tidvis mycket betungande ansvar för andra. När vi lotsat våra egna föräldrar genom ålderdom och död, när barnen, kanske även barnbarnen, vuxit upp och står på egna ben och när arbetsgivaren (snart) inte knackar dig på axeln, kan stegen faktiskt kännas lite lättare. Då kan frihetskänslan infinna sig, även när artrosen begränsar dina promenader. Äntligen har vi viljan och tålamodet att leva som vi vill.
Att min kropp redan påbörjat sin väg till återvinningen det märker jag, men mentalt känner jag inte så. Samtidigt kan självbilden bedra. Är jag någon som inte längre går att respektera? Någon som förlorat spänst och skärpa i samtalet? Och vem är jag när jag inte arbetar, frågar jag mig nu när jag är i början av nedtrappningsprocessen. Men det finns andra förluster som jag inte alls tvekar om, de som är riktigt allvarliga och tunga att bära. Familjemedlemmar, vänner och bekanta blir sjuka och dör.
