Svarta fanor är August Strindbergs uppgörelse med förra sekelskiftets kulturliv i Sverige, den löjeväckande avkrok där författare och kulturprofiler tävlar med varandra i högfärd, pedanteri och medelmåttighet. Kändisarna på tidens parnass är hjälpligt maskerade i denna eldfängda satir, som kan sägas avsluta en romantrilogi om svensk inskränkthet vilken inleddes med debutromanen Röda rummet [1879] och fick sin fortsättning i Götiska rummen [1904]. I nyckelromanens form ger Strindberg all sin formuleringsglädje och hela sitt koleriska temperament fritt spelrum: med lustfylld elakhet hänger han sig åt överdrifter, smädelser, infama karikatyrer och förödande karaktärsmord.
Svarta fanor utkom år 1907 men skrevs tre år tidigare. Den bidrog till att bygga upp de spänningar som några år senare kulminerade i den så kallade Strindbergsfejden, när den lika hatade som beundrade författaren i en rad tidningsartiklar gick till angrepp mot fiender, historieförfalskare och svekfulla vänner.
